Utrikesminister Carl Bildt tillhör ett av den nuvarande regeringens mest inflytelserika statsråd. I gentlemännens England var det ju inte ovanligt att utrikesministrar blev premiärministrar och vice versa.
Carl Bildt blev statsminister men misslyckades med sitt systemskifte och försvann under flera år till internationell politik. I hans internationella engagemang ingick också att bygga upp en privat förmögenhet bland annat med energiinvesteringar i oroliga delar av Afrika och i Ryssland. Den äldste av "de gamla moderaterna", nyliberalerna, återkom och blev utrikesminister efter det att hans gamla garde rensats ut. Om han anat sin politiska pånyttfödelse så skulle han sannolikt inte ha ingått i många av de ekonomiska engagemang som han investerade i.
I början av mandatperioden fanns en rad diskussioner om hans tvivelaktiga affärsvänner och tidigare options- och aktieinnehav. Dessa ebbade ut, intresset för utrikespolitiken hänger mycket på aktuella konflikter.
Att påstå att svenska företag och svenska företagare skulle delta i förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter har aldrig varit vidare populärt. Vare sig det handlat om apartheidens Sydafrika eller nutidens Kina så bidrar våra företagsetableringar och handelsförbindelser bara till frihet, välstånd och demokratisering. Eller?
För den som vill hålla på med fuffens, även blodigt sådant, är nog Afrika den mest idealiska kontinenten av alla. Afrikaners liv har aldrig värderats vidare högt i övriga delar av världen.
Europas koloniala skuld till Afrika ligger snart femtio år tillbaka i tiden. Idag söker sig nya aktörer till kontinenten för att fylla tomrummet efter de gamla kolonialmakterna.
Bristen på demokrati och utveckling i Afrika har lett till att ett stort antal europeiska företag samarbetar med icke demokratiska regimer och paramilitära grupper i sin strävan att dränera Afrikas naturtillgångar.
Jag ska inte i sak gå in på de anklagelser som riktats mot Lundin Petroleum och därmed indirekt också mot Carl Bildt. Det har nyligen utkommit en hel bok med ambitionen att dokumentera det hela: Kerstin Lundells bok "Affärer i blod och olja". Hon har på debattplats följt upp sina anklagelser.
Carl Bildt har ansett sig för stor för att tidigare alltför mycket befatta sig med påståenden som givetvis "kokats ihop" av sina motståndare. Bildt är en utrikespolitisk aristokrat av den gamla skolan. Några ihjälbombade bönder och vem som kan ha ansvar för det är inte så mycket att prata om för folk som rör sig i Bryssel och Washington och som sysslar med världspolikens stora spel. Är det dessutom bönder i en avlägsen provins i ett av många oroliga afrikanska länder så är det ännu mindre intressant.
Jag hoppas innerligt att sanningen till slut kommer ifatt familjen Lundin, Lundin Petroleum och Carl Bildt. Kerstin Lundells bok kan i alla fall bli en fortsättning på den debatt som ebbade ut. En god nystart!
Carl Bildt blev statsminister men misslyckades med sitt systemskifte och försvann under flera år till internationell politik. I hans internationella engagemang ingick också att bygga upp en privat förmögenhet bland annat med energiinvesteringar i oroliga delar av Afrika och i Ryssland. Den äldste av "de gamla moderaterna", nyliberalerna, återkom och blev utrikesminister efter det att hans gamla garde rensats ut. Om han anat sin politiska pånyttfödelse så skulle han sannolikt inte ha ingått i många av de ekonomiska engagemang som han investerade i.
I början av mandatperioden fanns en rad diskussioner om hans tvivelaktiga affärsvänner och tidigare options- och aktieinnehav. Dessa ebbade ut, intresset för utrikespolitiken hänger mycket på aktuella konflikter.
Att påstå att svenska företag och svenska företagare skulle delta i förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter har aldrig varit vidare populärt. Vare sig det handlat om apartheidens Sydafrika eller nutidens Kina så bidrar våra företagsetableringar och handelsförbindelser bara till frihet, välstånd och demokratisering. Eller?
För den som vill hålla på med fuffens, även blodigt sådant, är nog Afrika den mest idealiska kontinenten av alla. Afrikaners liv har aldrig värderats vidare högt i övriga delar av världen.
Europas koloniala skuld till Afrika ligger snart femtio år tillbaka i tiden. Idag söker sig nya aktörer till kontinenten för att fylla tomrummet efter de gamla kolonialmakterna.
Bristen på demokrati och utveckling i Afrika har lett till att ett stort antal europeiska företag samarbetar med icke demokratiska regimer och paramilitära grupper i sin strävan att dränera Afrikas naturtillgångar.
Jag ska inte i sak gå in på de anklagelser som riktats mot Lundin Petroleum och därmed indirekt också mot Carl Bildt. Det har nyligen utkommit en hel bok med ambitionen att dokumentera det hela: Kerstin Lundells bok "Affärer i blod och olja". Hon har på debattplats följt upp sina anklagelser.
Carl Bildt har ansett sig för stor för att tidigare alltför mycket befatta sig med påståenden som givetvis "kokats ihop" av sina motståndare. Bildt är en utrikespolitisk aristokrat av den gamla skolan. Några ihjälbombade bönder och vem som kan ha ansvar för det är inte så mycket att prata om för folk som rör sig i Bryssel och Washington och som sysslar med världspolikens stora spel. Är det dessutom bönder i en avlägsen provins i ett av många oroliga afrikanska länder så är det ännu mindre intressant.
Jag hoppas innerligt att sanningen till slut kommer ifatt familjen Lundin, Lundin Petroleum och Carl Bildt. Kerstin Lundells bok kan i alla fall bli en fortsättning på den debatt som ebbade ut. En god nystart!
