torsdag 14 januari 2010

Tam kritik från västvärlden mot att Kina bromsar demokratiutveckling


Är Kina för viktigt ekonomiskt för att Sverige, EU och västvärlden ska våga ställa krav på demokratiutveckling och respekt för mänskliga rättigheterna? Massakern på Himmelska fridens torg 1989 och den kinesiska demokratirörelsen synes märkligt bortglömd av företagsledare och västländer idag. Från skarp kritik direkt efter massakern har kritiken av den kinesiska ledningen allt mer klingat av.
Kina är världens till folkrikaste stat och en ekonomisk jätte på uppgång. Samtidigt är Kina också världens största diktatur och polisstat. I ingen annan stat förvägras så många människor rösträtt, mänskliga rättigheter och andra former av rätt att bestämma över sina egna liv. Det finns också gott om förkämpar för demokrati och mänskliga rättigheter i Kina som förtrycks, fängslas och torteras. I de kinesiska företagen och inom arbetslivet existerar både barnarbete och slavarbete på kontraktsbasis. Varken tortyr eller dödsstraff är förbjudna i Kina. Organisationer som fackföreningar och religiösa samfund är inte tillåtna, både fredliga sammankomster och demonstrationer slås lika brutalt ned.
Ett etniskt och religiöst förtryck pågår i både Tibet och Xinjiang. Där försöker den kinesiska centralregimen också att göra den inhemska majoritetsbefolkningen till minoriteter i sitt eget land via uppmuntran av hankinesisk invandring. Inte olikt den statsdirigerade ryska invandringen till de baltiska staterna under Sovjettiden.
Kommunistpartiet håller ett hårt grepp om media och censuren syftar till att vara total. I januari 2006 gick Google med på att censurera kinesernas version av händelserna på Himmelska fridens torg, genom att ta bort sökresultat som visade att massakern ägt rum. Censurerade versioner av andra företeelser lades också ut: om Taiwans politiska status, om den tibetanska frihetsrörelsen och om Falungong-rörelsen. Det här visar att kommunistregimen i Kina knappast håller på att mjukas upp eller rör sig mot mer av demokrati.
Sverige och västländerna har senaste femton åren utvecklat omfattande och varaktiga förbindelser med diktaturen Kina. De växande handelsförbindelserna och ömsesidiga företagsetableringarna har försvarats med argumentet att de ekonomiska kontakterna skulle främja en demokratisk utveckling i Kina. I dag kan vi lätt se att diktaturens grepp över Kina inte har minskat nämnvärt, i vissa fall har den snarare utökats.
Vi hörde alla diskussionerna kring demokrati och mänskliga rättigheter inför OS i Peking sommaren 2008. Många framhöll att de idrottsliga och ekonomiska kontakterna i samband med OS skulle främja demokratiutveckling i Kina. Rörelsefriheten för journalister begränsades återigen efter OS samtidigt som antalet tortyroffer och politiska fångar stiger.
Världsutställningen i Shanghai Expo 2010 förväntas bli den största genom tiderna. Sverige bygger en egen paviljong på Expo 2010. världsutställningen Expo 2010 är ett prestigeprojekt för Kina, i minst samma nivå som de olympiska spelen 2006 i Peking. Eftersom OS i Peking lämnade få spår av demokratiutveckling i Kina är det livsviktigt vitalt att deltagande i världsutställningen 2010 inte blir ett lika stort demokratimisslyckande.
Vi får inte svika det kinesiska folket och kinesiska oppositionella! Även om vi förundras över Kinas ekonomiska framsteg som även kommer delar av folket till del så bygger den på en auktoritär kapitalism kombinerad med en polisstat. Det har tidigare också sagts att tillväxt och välstånd är sammanknippade med demokrati och demokratisering. Odemokratiska eliter har därför i många länder motvilligt accepterat steg mot demokrati för att få en ekonomisk utveckling. Nu ser många diktaturer i utvecklingsländerna Kina som ett bättre exempel att följa och de söker också kinesisk hjälp för ekonomisk utveckling med bibehållen diktatur.
Västvärlden i samverkan med demokratier i utvecklingsländerna måste nu ställa krav på en färdplan mot demokrati i Kina. Shanghai Expo 2010 är ett gott tillfälle varvid både företagsledare och politiker kan artikulera detta krav. Sveriges röst hade kunnat ha hörts högt under ordförandeåret, så blev det inte.
När tänker statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt ta till orda?