Gemensamt ansvar för miljön och klimatet

Klimathotet ställer krav på alla länder att agera snabbt och kraftfullt.
Det är bra att klimat- och miljöfrågor har fått större utrymme i den politiska debatten de senaste åren. Förväntningarna är enorma inför Köpenhamnkonferensen i december 2009. Tunga organisationer som FN och människor världen över, hoppas på att nyckelländerna som ”Kina, EU, USA, Indien, Sydafrika, Ryssland, Japan, Brasilien” kommer överens om klimatavtal som gör det möjligt att världen sätter tydliga ambitiösa mål för en rejäl minskning av koldioxidutsläppen. Det krävs en tydlig färdriktning för en hållbar miljöutveckling i världen.
Hotet om klimatförändringar ställer oss inför stora utmaningar. För att klara omställningen är gemensamma politiska beslut som alla länder står bakom ett måste.
Jordbruk, livsmedelsproduktion och fiske är viktiga delar av klimat- och miljöpolitiken.
Jordens växande befolkning kräver en ökning av både råvaror och förädlade livsmedel.
År 2050 har klotets befolkning enligt FN beräknats stiga till 9,1 miljarder människor.
De gamla misstagen som orsakade negativa klimat- och miljö förändringar måste undvikas. Därför är det nödvändigt att ställa höga krav på livsmedelsproduktion och jordbruk genom en minimal miljöpåverkan.
Vi har varit åskådare till märkliga protester. Senaste i raden såg vi mjölkbönder bevattna fält i Belgien med omkring tre miljoner liter mjölk, en protest mot EU:s jordbrukspolitik och låga priser på mejeriprodukter. Det är inte första gången livsmedel används som vapen i kampen för att uppnå gynnsammare priser. Dumpning av spannmål i havet förekommer för att hålla uppe världsmarknadspriset.
Detta får ske trots att världen har en miljard människor som beräknas vara undernärda.
Den enskilda odlaren är en förlorare. Vinnarna som alltid är de stora livsmedelsindustrier som bestämmer priset i konkurrensens namn.
EU:s fiskevatten är gigantiska med stora regionala skillnader. Situationen för fiskbeståndet är mycket ansträngd. För att utvidga och komma in på nya vattenområden, har EU slutit avtal med nordvästafrikaniska länder om fiskerättigheter som lett till en utarmning av den lokala fiskeindustrin och massarbetslöshet bland afrikaniska fiskare som följd. Den tunga EU- fiskeflottan står för utarmningen och utfisket.
Stora markområden i Afrika har tagits över av Kina, Indien, Sydkorea, Storbritannien och de arabiska Gulfstaterna. Uppköp av jordbruksmark leder till att människor förlorar förutsättningar för odling och bete. Många afrikaniska länder saknar förordningar för lokala rättigheter. Befolkningens intressen och förmåga till ekonomisk försörjning förbises.
I stället för att stödja en utveckling av afrikanskt jordbruk och inhemsk produktion, tar rika länder över Afrikas jordar i syfte att vidga sina marknader på bekostnad av de fattiga länderna.
Det är dags att på allvar utmana protektionistisk jordbrukspolitik.
De rika ländernas agerande befriar inte utvecklingsländerna från sitt ansvar. Utvecklingsländerna måste undvika att hamna i samma fälla som industriländerna.
Det är viktigt att de rika länderna delar med sig av miljöteknik för att jordbruks- och livsmedelsproduktionen i utvecklingsländerna blir effektiv.
Ser vi sanningen i vitögat har vi en lång väg att vandra.
Ansvaret för den negativa trenden som tär på jordens resurser är alla länders skyldighet.
Varken rika eller fattiga länder har rätt att förstöra vår gemensamma planet.