Förstör inte den svenska modellen

Den svenska, eller ibland talar man om den nordiska, modellen handlar om både arbetsmarknaden och välfärden. Svensk arbetsmarknadspolitik och svenska välfärdsinstitutioner har imponerat på många utländska besökare, både med socialdemokratiska och borgerliga sympatier. Det har varit politiker, näringslivsföreträdare företrädare för fackliga organisationer, journalister och forskare. Sverige och de nordiska länderna har betraktats som föredömen i levnadsstandard, utjämning, socialt lugn och frihet för den enskilde utifrån en ekonomisk trygghet.
Den svenska modellen på arbetsmarknaden utvecklades på 1930-talet, processen kröntes 1938 genom Saltsjöbadsavtalet mellan LO och SAF om att kollektivavtal skulle tecknas för att reglera lönerna och uppnå arbetsfred. Den bakomliggande tanken i den svenska modellen var en att den skulle utgöra en kompromiss mellan staten, starka fackföreningar och det privatägda industrikapitalet. De privata företagen expanderade och föreblev i privat ägo. En gemensam offentlig sektor, finansierad via skatter och av att många var i arbete, byggdes upp med långtgående utjämningsambitioner och en aktiv arbetsmarknadspolitik. I den svenska modellen låg ett bejakande av förändringar inom näringsliv och arbetsliv vilka krävde utbildning och omskolning. Fackföreningsrörelse blev en viktig part i lönebildning och rationaliseringar. Kombinationen av tillväxt och privat ägande med jämlikhet och rättvis fördelning blev grunden till "folkhemmet"
Länge har många länder tittat på Sverige som föregångsland. I många avseende var Sverige ett land med förmåga att omvandla folkets idéer och tankar till en politik som gynnar alla individer och grupper i samhället. Tillväxten främjades av en rättvis fördelning av tillväxtens resultat. Social rörlighet möjliggjordes genom utbildningssystemet och denna rörlighet främjade kreativiteten i Sverige.
Socialdemokratins ideologi bygger på tron på alla människor förmåga och vilja till egen försörjning och att vilja bidra till den gemensamma samhällsutvecklingen. Arbetslinjen upprätthålls inte genom hot och egenintressen utan genom solidaritet och trygghet. I ett tryggt samhälle ska människor känna tillit till de offentliga försäkringarna och samhällsinstitutionerna. Den enskilde ska vara garantera en försörjning, vård efter behov, en jämlik skolgång etc. Den enskilde ska också genom arbetsmarknadspolitik och utbildning få hjälp att komma ur arbetslöshet. Vid sjukdom, ohälsa eller funktionshinder ska också olika rehabiliterings- och stödinsatser träda in.
Solidaritet innebär att det är en självklarhet att understödja de människor som befinner tillfälligt i kris. Det är inte bara den generella välfärden som vi socialdemokrater har lagt grundet till och byggt. Vi har samtidigt skapat olika gemensamma försäkrings- och trygghetssystem som hjälper den enskilde. Arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen är två exempel.
Genom att utjämna skillnaderna mellan sociala grupper och regioner har vi fått ett väl fungerande samhälle som bebygger på tolerans och respekt för andra. En poäng med skatter och skattefinansiering är att prioriteringarna sker genom demokratiska organ. Det är genom riksdagens, landstingens och kommunernas olika välfärdsprioriteringar görs. Alternativet är att var och en betalar för sig via privata försäkringar eller via avgifter köper samhällstjänsterna. Då får vi ett ojämlikt samhälle där välfärden förvisso också kan fungera bra, men bara för de som har råd att betala. Totalt sett blir det också dyrare vilket visas av exemplet USA som har en sämre sjukvård sett till alla trots att sjukvårdskostnadens andel av BNP är högre än i Sverige.
Den borgerliga regeringen håller på att underminera den svenska modellen. De vill splittra landet i "närande" och "tärande". De uppmuntrar själviskhet och att "var och en tänker mer på sig själv". Politik är att välja, att ge mer till de resursstarka och därmed utöka deras individuella vinster, eller att grunda besluten på solidaritet och att fler ska vara med och ta del av olika förbättringar. Kortsiktig, individuell vinst står mot långsiktig, gemensam nytta. Vi socialdemokrater vill bygga välfärden utifrån människors behov. Borgerligheten tror i stället på marknaden och köpkraften. En modell som redan prövats och som förkastades i slutet på 1930-talet då folkhemmet började byggas.
Det är en sak att prata om solidaritet, jämlikhet och rättvisa, det är helt annan sak att kämpa för att det ska bli verklighet. Dagens moderater är duktiga på att vränga ord och få det som är fel att låta bra. Högern låtsas vara anhängare till saker som de konsekvent har bekämpat under hela sin historia. Jag tror dock på väljarnas förnuft, väljarna kommer att se till politikens resultat och innehåll på valdagen. Den borgerliga regeringen har redan misslyckats med sitt viktigaste vallöfte: jobben och utanförskapet, mätt med Moderaternas egna beräkningar, har ökat.

En sådan regering kan inte ges förnyat förtroende.